Bortskämd av bästis!

Alltså att bli bortskämd av bästis. Hur fint är inte det?

Hannah kom förbi i fredags för att träffa Juno. Allra första mötet. Jag hade i förväg bestämt mig för att hålla mig lugn utan hysteriska tårar och lyckades himla fint faktiskt. Hannah lyckades också hålla sig sansad hehe. Annars brukar vi alltid gråta en skvätt när vi ses över sånt som är härligt, lyckligt eller ledsamt. Känslorna på ytan så att säga. Nu kunde vi hålla de lite snyggt sådär med lagom tårfyllda ögon och känslorna under kontroll.

Hursom. Hannah hade med sig så mycket fint så de tar vi en titt på tycker jag.

Belle fick en storasyster present. En plåtask fylld med prinsesspyssel. Och jag, jag fick en trälåda med blommor och godsaker.

Till Juno hade hon köpt den allra mest bedårande lilla stickade byxdressen i babyblått och stickade tossor till. Åh hjälp så fint! Ja ni ser ju. Juno kommer att vara bedårande till våren.

 

Annars då? Jo vi har hunnit med en liten liten prommis i vintersolen, en bulldeg står på jäsning och torsdagsstädningen är gjord. Jag har hunnit beta av lite fotografering av vårens nyheter till nätbutiken också. Jag kommer nämligen inte att vara mammaledig på heltid. Svårt när man är egenföretagare. Och inte bara svårt. Jag vill inte vara utan det, älskar ju mitt jobb. Både bloggen och lilla butiken. Så om allt går enligt planerna och det känns bra för mig, Juno och Belle så jobbar jag 50 % och funkar inte det så får jag tänka om helt enkelt.

 

Hoppas ni har en riktigt bra torsdag. Ikväll är det ju Mandelmanns på fyran hurraaaa! Jag blir alltid på bästa och det allra mest inspirerande humöret om torsdagkvällarna och smider trädgårdsplaner.

 

puss

Julia

Onsdagsbak

Hej finisar!

 

Och stort tack för alla hälsningar i förra inlägget. I vanlig ordning är ni både bjussiga och världens snällaste. Himla härligt.

 

Jag och rosenknoppen ( som är typ världens sötaste i sitt förkläde som hon fått från Nyblom & Kollén ) har ett litet senvinterprojekt som vi tar oss an några gånger i veckan nu. Vi bakar. Till våren.

Ni vet den där allra första dyrbara tiden av våren med solstrålar och de allra första stunderna ute på farstutrappen med mellis och fika?

Så himla mysigt att ha hembakt att bjuda på då och man slösar inte gärna tid på att vara inne då.  Jaaaa jag är en bullmamma och jag älskar ju det. I perioder. Ibland hinner jag och ibland hinner jag inte och det är alldeles ok. Men jag vill så gärna att barnen ska minnas den hemkokta körsbärssaften, plättarna med hallonsylten jag kokat på sensommaren och doften av nybakade bullar och kakor.

 

Dagens bak blev drömmar. Inte helt vanliga som ni kan se då dessa innehåller skrädmjöl. Skrädmjölsdrömmar helt enkelt. Småkakor är ju så tacksamt att både baka och frysa in och vem tycker inte om kakor med ett glas mjölk till?

Ena plåten mumsades upp efter middagen ( ljuvligt goda ) och det som blev över åkte in i frysen. Till de där vårdagarna…

 

Receptet hittade jag HÄR men jag skriver ner den också så har ni den här hos mig om ni vill prova. Tydligen så kan man byta ut vanligt mjöl mot skrädmjöl när man vill åt en lite mer nötig karaktär på sina bakverk, plättar, våfflor osv.

 

 

 

 

R E C E P T   S K R Ä D M J Ö L S D R Ö M M A R

 ca 25 stycken

i n g r e d i e n s e r :

160 g smör
2 dl strösocker
3 dl skrädmjöl
2 dl vetemjöl
1 1/2 tsk hjorthornssalt
2 tsk vaniljsocker

g ö r   s å h ä r :

Sätt ugnen på 160 grader. Skär smöret i små kuber. Tillsätt socker, mjöl, hjorthornssalt och vaniljsocker. Blanda ihop ­ingredienserna till en deg ( jag använde min Kitchen Aid för att röra ihop degen ). Rulla degen till små bollar och lägg dem på en ­bakplåtspappersklädd plåt. Grädda i ugnen i ca 20 minuter. 

Ha nu en riktigt mysig onsdagkväll!

puss

Julia

När Juno kom till världen!

Hej fina!

 

Idag tänkte jag dela med mig av dagen då Juno kom till världen. Det är snart prick två veckor sedan. Och den där känslan av att hon är en självklarhet i mitt liv infann sig för länge sedan. Det var nog omedelbart. När hon lades på mitt bröst som hon tog sin självklara plats i vår familj och våra hjärtan.

Fina fina Juno!

Som för övrigt gått upp 120 gram sedan i fredags. Hurraaa för det! Snart är hon uppe i sin födelsevikt hoppas jag. Har känt mig orolig sedan sista invägningen i fredags. Fick även en koll på mina stackars bröst som sett bättre dagar. Ser inte så värst bra ut alls faktiskt. Men hon har gått upp i vikt och nu ligger fokus på att jag ska repa mig. Jag bara visste att amningen skulle bli svår men såhär? Jag återkommer med ett separat inlägg om tiden efter förlossningen för den är så himla speciell och verkligen något som bör lyftas fram. På ett ärligt sätt. Tycker jag.

Jag tror att varje förlossning är en upplevelse ( i värsta fall traumatisk ) som måste få lov att bearbetas. Det är ju den viktigaste händelsen i livet. Och den blir nog sällan som man föreställt sig den. Så här kommer min förlossningsberättelse. Och jag lär berätta den. Flera flera gånger om i livet.

 

Jag gick ju som ni vet runt och var superorolig för att inte hinna in i tid. Vi hade en krisplan. Jag och C. Och jag sa ofta till honom att om jag ger minsta lilla tecken på att nu skulle det kunna vara igång. Ja då åker vi in omedelbart. Vad jag än säger. Jag har en förmåga att in i det sista vilja klara mig själv. Kanske för att jag inte är van vid hjälp jag vet inte. Men jag vill absolut inte åka in till förlossningen i onödan med den logistik det innebär för en trebarnsfamilj med skolbarn.

Kvällen innan så kände jag mig lite mer trött på allt än vanligt. Baby J rörde på sig enormt mycket men det gjorde hon alltid. Vi gick och la oss vid 22 snåret och jag sov gott. Fram till 3. Då var det dags för nattliga turen upp till övervåningen och badrummet. Därefter fick jag ingen ro i kroppen för sömn utan låg och vilade mig. Klockan 5 kändes det plötsligt blött ( dock inte fostervattensblött ) i trosan och jag rusade upp med en fart. Upp till övervåningen för att kolla av läget. Och då fick jag en otrygg, märklig känsla i hela kroppen. Och en molande värk i magen satte fart.

Jag kände direkt att jag inte kommer att klara av dagen själv med Belle utan berättade för C hur jag mådde. Han bestämde omedelbart att barnen stannar hemma från skolan och att farmor som bor i närheten skulle hämtas hit. Jag konsulterade även förlossningen som tyckte att jag skulle göra mig i ordning och komma.

Barnen fick sova ut till sin vanliga gå upp tid ( skööönt ) och farmor hämtades hit. Hon hade tagit ledigt tre dagar och detta var hennes första lediga dag. Eller så sa hon bara så. För att hon känner mig hehe. Hursom så kändes det så skönt när hon kom samtidigt som jag var nervös över att allt bara var inbillning.

 

Vi satte oss i bilen och åkte mot Södertälje sjukhus genom slingriga vägar. Allt kändes under kontroll men jag hade värkar som kom, dock ganska glest. Men känslan var ändå att det var rätt helt beslut att åka in.

Väl inne kollades bebisens tillstånd och jag blev undersökt.

 

 

K L O C K A N   8.49

Jag skrevs in 4 cm öppen.

 

Sedan gick jag. Och gick och gick. Vi promenerade i ett iskallt men vackert vinterväder. Carlos frös som bara en libanes kan hehe… Och jag propsade på att vi skulle promenera ute en stund ändå. När vi inte orkade med kylan mer så flyttade vi in och fortsatte promenerandet i korridorerna och trapporna. Tanken med detta var att avvakta en spontan vattenavgång.

 

K L O C K A N  14.20

Efter lurre på rummet ( sushi ) och en undersökning konstaterades det att livmodertappen var utplånad och att jag var öppen 6 cm. Därefter fortsatte promenerandet. C tyckte inte att det var det allra mest festliga att gå runt i sjukhuskorridorerna men jag kände i hela kroppen att jag måste gå, gå och gå. Annars skulle det inte hända någonting alls.

K L O C K A N   16.40

Ännu en underökning och jag är nu öppen 7 cm. På min önskan så spräcker barnmorskan hinnorna och vattnet går. Den känslan alltså. Så obehaglig samtidigt som man känner att nu händer det äntligen något i lite snabbare takt. Jag fick en hääääärlig förlossningsbinda size gigantos och så gick jag upp för att fortsätta mitt promenerande men nu höll vi oss i förlossningskorridoren.

Och alldeles själva var vi. Helt otroligt. I dessa tider av kaos på förlossningarna var jag den dagen den enda inskrivna föderskan på förlossningen.

K L O C K A N   18.40

Värkarna ändrar karaktär och jag känner att promenerandet och andningen inte riktigt räcker till och jag får lustgasen tillgänglig. Jag tar några värkar liggandes i sängen utan men står inte ut till slut utan tar lustgas.

K L O C K A N  19.15

Jag får varma handdukar/omslag som smärtlindring men den här gången, till skillnad mot när Belle föddes så kände jag inte att de hjälpte ett dugg.

K L O C K A N  19.20

Krystvärkarna infann sig och med dessa även rädsla och ”nu dör jag känslor”. Sådär så att jag riktigt kände att nu orkar jag fasen inte en sekund till alltså. Men med pepp från barnmorskan, undersköterskan och C vid min sida och en känsla av att nu bara måste måste jag göra de här hur rädd jag än är för annars blir det inte bra för baby J så tog jag krystvärkarna och gjorde mitt allra allra bästa.

K L O C K A N   19.29

Föddes Juno. Efter min fjärde största kraftanstränging någonsin i livet. Bara tanken på att jag fött fyra barn är svindlande. På riktigt. Och jag var världens lyckligaste och tröttaste 4-barns mamma. Glömmer man någonsin den stunden? Jag tror faktiskt inte det. När brinnande smärta förvandlas till den största lyckan någonsin.

Eftervården var helt ryslig. Jag hade sådan frossa och tröttheten kändes förlamande. Samtidigt som ett totalt lyckorus över Juno översköljde mig så var det så tungt att behöva genomlida allt meck efteråt. Syddes för över elva år sedan första gången och har inget minne av att det kunde kännas så obehagligt och göra ont. Jag sprack ingenting med Elle och Belle så det här var en ny upplevelse för mig.

Personalen var verkligen fin och duktig och min upplevelse är i det stora hela väldigt bra. Men eftersom den inte blev i närheten av vad jag föreställt mig så känns det nästan lite snopet på något vis. Jag har ju färskt i minnet snabba och enkla förlossningar där jag nästan studsat upp från förlossningssängen.

Nu studsar jag inte ett dugg kan jag ju meddela. Ens två veckor efteråt.

Jag är nöjd med själva värkarbetet som jag hanterade bra med hjälp av andning och rörelse. Och hela dagen kändes mysig, spännande och fylld med längtan. Älskade känslan av kontroll och att vara helt med i varje stund och ögonblick. Skarp i sinnet eller hur jag nu ska förklara och det finns ingen stund i livet som jag känt sådan närvaro på som under mina tre senaste förlossningar.

De sista 9 minuterna önskar jag ha fått uppleva annorlunda. Jag trodde att jag skulle dö. Jag tror helt enkelt att krafterna var nästintill slut. Därav känslan. Smärtan är ju som den är under krystvärkarna.

Några timmar efter Junos födelse blev jag flyttad till BB ( jag födde på Södertälje om någon undrar, och jag kan varmt rekommendera alla som bor i närheten eller Sthlm att föda där, oerhört fin personal och mysig stämning på grund av litet ). Och Juno sov sig genom natten och jag beundrade henne. Från topp till tå. Efter frukost och läkarundersökningen kom Carlos och hämtade oss och jag färdades återigen längs de där slingriga vägarna. Men nu hemåt. Med min Juno bredvid mig.

 

 

Hem till hennes syskon. Som längtat och väntat. Känslan av att komma hem med ett syskon är också något i särklass det vackraste man kan få uppleva.

Farmor hade hållit ställningarna på ett fantastiskt sätt. Hon hade lärt Elle att virka, Noell att fixa pannkisar. Och Belle blev underhållen med kurragömma och pyssel. Hon hade också hunnit skura badrummet, damma och dammsuga. Så tacksamt och skönt att komma hem till ett fräscht hem och barn som haft det roligt och mysigt under tiden jag varit borta.

 

Så det var min fjärde. Och sista förlossning. Tanken på att det var den sista är också ett vemod i sig. Jag tror att jag känner mig lite för gammal och trött för fler faktiskt. Och någonstans får jag lov att faktiskt känna mig nöjd. Fyra fantastiska barn. Mer än jag någonsin kunnat drömma om eller föreställa mig. Vilken rikedom. Och de vi har ska få de allra bästa förutsättningar vi bara kan ge. Så jag får väl sikta in mig på barnbarn och en hundvalp eller så hehe…

Julia

Söndagsbestyr

Söndagsbestyr.

Amning, blöjbyten och lite mer amning. Söndagsfika de absolut godaste chokladbollarna någonsin bakade av Elle och något jag längtat efter att få göra. Väcka pelargonerna till liv. Det verkar som att alla överlevt vintern hurraaa! Jag har några stora kvar på vinden till gårdsbutiken men de tar jag ner till veckan.

Nu var det ju ganska ruggigt ute idag men vi gick ut allesammans och pysslade med vårt. Juno sussade sött i vagnen, Elle och Belle serverade sandkakor på löpande band och Noell hjälpte mig. Ja ni ser ju hur trist det ser ut på gården just nu där borta vid kökslandet. Men gungan lyckades vi flytta på så att vi så fort det är lite varmare och tjälen är ur marken kan sätta fart med att gräva ett större köksland. Ska bli härligt med ännu mer odlingsyta.

 

Hoppas ni haft en härlig söndag!

kram

Julia

 

Belles låt

Förra året så hörde jag och Belle en låt på radion. Och den kom att bli hennes. Jag berättade vad den handlar om. Och hon tyckte om. Sången, musiken och att det var hennes.

Så vi har lyssnat på den ofta ofta här hemma. Men aldrig har jag sett videon till. Förrän idag. Lite lustigt faktiskt. För i den finns en liten flicka med Alopeci. Kylie. Precis som Belle.

Lyssna och se ni också vettja!

Alessia Cara – Scars To Your Beautiful ( klickeliklick )

Ses lite senare. Jag ska knåpa ihop min förlossningsberättelse nu innan minnet sviker mig. Så ska ni få ta den av den om ni vill.

Julia