Jul

Livet är så upp och ner!

Hej fina!

Mina dagar de senaste veckorna, eller ja det börjar bli månader snart tror jag är så himla upp och ner.

Mina lyckliga stunder så är jag sådär lycklig att jag nästan svävar och känner mig alldeles bubblig. Mina sorgsna stunder undrar jag vad livets mening egentligen är. Eller ja, meningen vet jag ju. Herregud så mycket härligt livet har att ge mig. Men varför är det så kort? Har man turen att leva länge, så är det ändå så kort tid på jorden.

Jag måste bli lite mer sams med åldrandet och att livet har ett slut. Men alltså det är sjukt svårt. Jag är verkligen rädd. Livrädd!

Ännu mer nu då den liksom är i min närhet. Här men ändå inte och ingen vet. Det ska jag jobba på, min rädsla för att åldras och att livet har ett slut. För jag kommer ju liksom inte undan. Ingen gör det.

Jag har lärt mig så mycket om livet. På kort tid. Än en gång har mina prioriteringar, tankar och drömmar omvärderats. Jag vet ännu tydligare vad som är viktigt för mig. Även om jag är ganska skör och kanske inte kvalar in som världens härligaste mamma, fru och vän just exakt nu. Men jag kommer igen.

Allt blir så påtagligt när någon man älskar blir sjuk.

Min lilla pappa kommer nog aldrig mer hem igen. Så är det.

Att ena stunden amma min bebis, för att sedan i andra försöka få i min pappa några klunkar mjölk. Alltså nej hjärtat går ju sönder och hela situationen känns bara så oändligt sorglig. Samtidigt som jag befinner mig i bebislyckan och en plats i livet som jag är väldigt tillfreds med. Men jag antar att det är så. Livet har sin gång. Sorger och lycka finns där, samtidigt.

Ok, nog om det. Tänkte bara uppdatera lite om läget och livet.

Nu ska jag duka fram lite kvällsfika till barnen. Vi har en så mysig tradition. När Carlos är iväg och tränar så myser vi med clementiner, saffransbullar, smörgåsar och mjölk. Gamla avsnitt av julkalendern till. Trots att magarna nog är ganska mätta efter middagen. Men kvällsfika är ju oemotståndligt mysigt eller hur?

Köpte första hyacinterna och ställde på köksbordet. Krukan är så söt och vintrig. Köpte ett gäng på loppis i somras och tycker att jag ser sådana lite nu och då för några tior på sin höjd. Helt klart prisvärda och lite extra fina nu till jul.

puss

Julia

27 svar till “Livet är så upp och ner!

  1. Anna skriver:

    Åh Julia. 😔 Förstår känslan. Efter jag miste min pappa så är jag verkligen livrädd, jag är snart 30år när han var 30år hade han levt halva sitt liv.. Så skrämmande och sorglig tanke som är svår att få bort. Men att jag var mammaledig med min minsta och är det fortfarande har gjort det lite lättare att andas.. Barn är verkligen livet, och jag kände mig så älskad av min pappa, han lärde mig så himla mycket. Den känslan hoppas jag kunna ge mina barn fullt ut! Livet är som du sa såå otroligt kort. Stor Kram!

  2. Frida skriver:

    Livet alltså! Alldeles för kort. Som du säger så går lycka och sorg hand i hand. Förra sommaren gick min pappa bort efter några års sjukdom bara dagarna efter att han fyllt 65. Jag var höggravid och allt blev bara så mycket jobbigare med alla hormoner. Hade fullt upp att ta hand om stora barnen den sommaren och fann inte orken så ofta att hälsa på hos mamma o pappa som bor 14 mil bort. Vilket jag ångrar idag. Men jag ville bara inte inse att pappa skulle gå bort så fort. Vi sköt på begravningen så länge det gick så jag garanterat skulle hinna föda barn och vara med. Men ju närmare begravningen vi kom ju mer gav jag upp tanken att hinna föda. Och ledsamheter över att kanske missa min egen pappas begravning kom istället över mig. Kl 06.58 en torsdagsmorgon i augusti föddes vår dotter. Allt gick bra och jag bad om att få åka hem redan samma kväll för att kunna närvara på min pappas begravning som skulle äga rum nästa dag. Vilket inte var något problem. Så i all sorg fick vi samtidigt glädjas åt familjens nya liv. Och lilla Elvira fick vara med och ta farväl av sin morfar som hon aldrig hann träffa. Men så långt det här blev nu. Om du orkar läsa ändå hit så vill jag avsluta med att ge dig en stor styrkekram och fortsätt vara lycklig i de lyckliga stunderna! <3 Kram

  3. Caroline skriver:

    Mycket kloka tankar! Och jag måste nog medge att ju fler år man berikas med (42) så kommer fler och fler insikter. Men även tankar om livets varande.
    Att kunna njuta av din ljuvliga bebis och vara i nuet lika mycket hos din pappa är precis rätt sätt. Att vara närvarande!

    Jag kan inte ge dig mer än en cyberkram, hoppas den känns. Och jag vet precis dina kluvna känslor. Och tänk på att inget är fel att känna. Glädje och sorg ligger så nära varandra.

    /Caroline ❤️

  4. Emmeli skriver:

    Det största kramen jag kan ge dig, kära du. Känner så med dig. KRAM <3

  5. Åsa skriver:

    Tänkte skicka en liten hälsning häromdagen och fråga hur det var med din lilla pappa 💙 livet är verkligen upp och ner emellanåt! Viktigt att man lever i nuet och njuter och uppskattar det man har. Förstår att det är jobbigt när ens nära och kära inte mår bra, det tär på en!
    Hoppas din lilla pappa får det så bra som möjligt!
    Många varma kramar
    Åsa i jönköping 💕

  6. Outi skriver:

    Åh Julia, dina ord kunde kommit från mig precis nu. Känner en så bottenlös sorg över min mamma som fått Alzheimer och pappa som fått cancer. Pga avståndet mellan oss (geografiskt) har jag inte träffat mina nära på ca 3 månader och kunde knappt känna igen min egen lilla mamma nu när jag kunde hälsa på. Så skör, som ett skal kvar av den energiska mor jag haft äran att växa upp med. Meningen med livet…de tankarna upptar mycket av min tid nu. Känner mig vilsen och bortkommen. Men nån dag kanske vi förstår. Eller åtminstone accepterar. Eller lär oss att leva med allt livet ger oss. Till dess – all styrka till dig och ta hand om dig och de dina ❤️

  7. Anna Torstensson skriver:

    God morgon Julia,
    Känner så med dig….det kunde varit jag som skrivit de där raderna om tiden och livet. Tror inte vi kan göra något annat än precis det vi just gör, prioritera familjen och försöka göra det bästa vi kan, just nu:) Stor kram till dig//Anna

    1. Julia skriver:

      Tack snälla Anna. kram

  8. Lina skriver:

    Tack Julia för dina inlägg av den här typen. Du sätter ord på det jag känner. Ena stunden pågår livet i sin bästa lycka och andra stunden är man i sorgen över sina föräldrar. Är i samma ålder som du och har två barn och en sjuk mamma och en gammal pappa. Livet, så skört och sorgligt ibland men ändå så lyckligt. Och just det där att tillåta sig att vara lycklig även när det är tungt. Tack snälla för allt du delger oss, din fina personlighet känns i allt du gör.
    Önskar dig en fin jul och ett underbart 2018! / en gammal läsare (som också har alopeci)

  9. Emma Olausson skriver:

    Raraste hjärtanet. Är hemma idag med krasslig liten knatte och hinner kika in i din blogg. Livet kan vara så oerhört svårt, sorgligt… Din finaste pappa. Jag förstår att du går igenom en tung tid. Jag tror att det viktiga är att vi låter oss vara djupt ledsna, krossade när de känslorna vill ta plats. Lever ut dem hur ont de än gör. Om vi orkar. Det gör så ont när de vi älskar blir sjuka, försvinner ifrån oss. Åhh så sorgligt Julia. Att du går igenom din pappas sjukdom just nu. All min värme till dig.

    Jag har följt min älskade morfars avtackling de senaste åren. Han hann fylla 90 år innan han somnade in i somras. Vi fick ha honom i våra liv länge, men som du skriver ändå så kort. Hjärtat slits itu varje gång jag inser att han inte är här längre… Livet som var, som alltid var, är inte längre… hur hittar vi våra nya former när livets trygga nät svävar ut i det oändliga? När jag var gravid med Felicia fick en jämnårig i min familj cancer, nybliven mamma med livet för sina fötter. Hon lever idag med sin sjukdom och vi har alla lärt oss att vi har bara nu… Jag försöker ge plats åt tårar och vilsna tankar när de kommer, försöker vila i att det här är livet så som det är och inte så som vi människor försöker skapa det… det sanna, ärliga livet… på något sätt landar jag mer i mina inre värderingar och får kraft av att nå mig själv, men det är också en svår resa… jag önskar dig all trygghet med dina fem käraste underbara i familjen. En stund i taget. En tår, en lyckokänsla över livets vackra, en stund i sänder. Och din pappa, han är så lyckligt lottad som har dig vid sin sida nu. Kanske det vackraste av allt, närheten som skapas när våra behov av varandra är som störst…
    KRAMAR Emma Olausson

  10. Jessica E skriver:

    Jag tror att den där rädslan inför döden ändå gör att vi är mer rädda om livet och att vi kan njuta mer av det fina vi har. Tänker mycket på Kristian Gidlund och det kloka han sa att vi måste leva mer varje dag! Jag försöker att inte skjuta upp saker utan jag vill göra allt nu! Dricka champagne på en tisdag eller finmiddag en torsdag! Låta barnen vara uppe senare någon enstaka dag trots att det är skoldag efter för att vi gör något kul. Skapa minnen! Jag har en jämnårig kollega som är obotligt sjuk och det fick mig att vakna upp lite..

    VARMASTE KRAMAR

  11. Emmy skriver:

    Ibland är livets kontraster så hårda. När jag fick mitt första barn blev mamma sjuk och dog, när jag fick mitt andra blev pappa sjuk och dog. Jag slets mellan livet och lyckan och döden och sorgen. Sänder en kram och lite energi.

    1. Julia skriver:

      Gud så sorgligt alltså 🙁 kramar

  12. Anna skriver:

    Tänk att det kan få plats flera känslor samtidigt i en människa. Det gör livet spännande. Det du delar med dig av på din blogg får mig att tro att du kan konsten att leva i flera känslor samtidigt. Det är en styrka! Njut, gråt, skratta, ängslas, du är livet i livet. Allt gott till dig och din familj.

    1. Julia skriver:

      Tack för dina rader. Kram Julia

  13. Eva T skriver:

    Så sorgligt och ledsamt, känner med dig. Min pappa gick bort för 2 år sedan alldeles för tidigt och jag är liksom du i en bebisbubbla nu med tredje barnet, svår kombo. Hans död fick mig att omvärdera mycket och bli medveten och ganska rädd för åldrandet och tidens flykt. Har tyvärr inget tips eller råd hur man kommer ur det, kanske hör det till åldern runt 40, men du är inte ensam i de känslorna, hoppas det kan vara lite tröst. Allt gott till dig.

  14. Johanna skriver:

    ❤ livet! Inte alltid lätt. Min mamma är sjuk i alzheimer. Samtidigt så rullar ju allt annat på. Älskar din blogg. Den ger mig så mycket energi ❤ ta hand om dig!

    1. Julia skriver:

      All styrka till dig! Kram Julia

  15. Hej Julia!
    Livets märkliga skiftningar. Lycka och sorg samtidigt. Förstår att det är tufft med din pappa!
    Så mysigt du ordnar hemma hos er inför jul!
    Hos oss har nya julstjärnor fått komma upp i vår tillbyggnad, hyacinter och några snitt amaryllis inhandlades igår. Lyxigt!
    Önskar dig och familjen en fin första advent!
    Kram Anna i Skåne

  16. Frida skriver:

    Psalm 37:29 apropå vår tid på jorden…se vad Bibeln egentligen säger…”bo för evigt på den…”

    Appropå din pappa
    Uppenbarelseboken 21:4

    Jag tror på det som står i Bibeln… att den här jorden inte kommer försvinna… att vi ska få leva på den för evigt… men under helt andra omständigheter som det stod i uppenbarelseboken.
    Du behöver inte publicera detta…det blir nog lite knasigt..hihi..men precis som du har jag oxå känt en oro kring framtiden och alla sjukdomar… men jag hittade svar i Bibeln när jag började studera med jehovas vittnen. Men alla kan ju självklart inte tro på samma…
    Men när jag såg vad som verkligen står i Bibeln… inte vad prästerna har lärt ut… så kände jag ett lugn för framtiden och en stor lättnad i att Gud inte är en grym gud som bara tillåter allt hemskt…och rycker upp människor till himlen… att barn som dör skulle upp till gud för han ville ha en till ängel…det känns så grymt…
    han har en plan och han bara väntar på att sätta igång. Jag vill ju precissom du få leva här på jorden… den är ju fantastisk! Här finns allt vi behöver! Tyvärr har människor låtit sin ondska förstöra den…
    Jw.org

    Ha det så gott och lycka till med din pappa och all din oro…
    / Frida

    1. Julia skriver:

      Tack Frida för din omtanke. Kram

  17. Anna skriver:

    Hej Julia
    Jag känner så igen mig i det du skriver. Vi är i samma ålder och i samma fas i livet. Min pappa fick cancer och dog för tre år sen och i samband med hans sjukdom fick jag av och till sån dödsångest. Livet är så skört och det är så smärtsamt att tänka på vissa stunder. När våra älskade föräldrar försvinner från oss kommer döden så smärtsamt nära. När pappa hade dött gick det inte en enda dag utan att jag tänkte på att jag kanske skulle bli sjuk och dö från mina flickor… Jag är ju generationen näst på tur. Men de tankarna har bleknat och nu finns bara saknaden efter pappa kvar.
    Många kramar från Anna

    1. Julia skriver:

      Tack Anna för att du delar med dig. Beklagar verkligen din förlust. KRAM

  18. Evelina skriver:

    Sååå fint skrivet… all styrka till dig ❤️. Men så mycket igenkänning i det du skriver… det är så mycket av de tankar jag också bär, som jag burit länge och som tillslut blir FÖR länge, FÖR mycket… som också gjort att jag hamnat i situationer och tvingats fatta beslut som jag ALDRIG trodde att jag skulle behöva vara i/fundera runt… svårt, livet är svårt i all sin underbarhet och fantastiskhet… Men på något sätt, en tröst att läsa att även andra grunnar och brottas med samma saker som man själv… så, TACK snälla du för att du delar dina tankar, det gör att jag känner mig mer mänsklig – att jag kanske kan leva lite mera… och oftare… oerhört fint ❤️

    1. Julia skriver:

      Tack för att du delar med dig. Det är sannerligen inte enkelt att leva alla gånger men som du säger, det är en tröst att ta del av att vi alla är just mänskliga och att vi alla bär på våra egna sorger. Sköt om dig! Kram

  19. Charlotte skriver:

    Instämmer i ovanstående, tack tack tack för att du delar med dig av både ytligt och djupt! Kanske är det så att om man är en grubblande känslomänniska, så behöver man det där andra som kontrast.. vad vet jag 🙂 Min morfar gick bort förra veckan, hastigt, och lämnade lilla mormor kvar. Så mycket funderingar kring liv och död, men samtidigt så mycket vardagligt stök som det blir med två små barn. Lillebror är ju nästan lika gammal som Juno tror jag så det är full fart framåt. Hoppas din pappa får må bättre, och stor kram till dig!

    1. Julia skriver:

      Åh jag beklagar. Stackars lilla mormor alltså vilken enorm sorg 🙁 Kramar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.